Det var som jag trodde. Jag har alltid haft en skum relation till mat. Efter mycket som tagit imot tog jag mig i kragen med en rövspark att kontakta SCÄ.
Blankterna va ifyllda och skickade och inte alls lång tid efter dinglar ett brev med kallelse ner i brevlådan.
Mitt första besök hos psykologen vart väldig överasskande. Jag visste att jag hade problem med maten men inte att jag led av både Bulimi,Deppretion och Oro/ångest.
Jag vet inte om jag Smält de än, och tagit de till mig.
Nu återstår bara valet av behandlingsform. Den bästa skulle vara 16 veckors vården, ända problemet är att jag behöver vara sjukskriven i 16 veckor vilket jag inte kan pga skolan.
Det finns 2 andra former av behandling oxå känner väl mig lite skeptiskt till dom då det är lätt att fuska. men jag gör juh detta för min egen skull så jag förstår inte ens att jag tänker tanken att ens fuska!
Det är bara att aceeptera att jag är sjuk. det är jobbigt. jag känner skamen som våldtar mig.´och självkänslan som skrattar åt mig, medan resten av omvärden hånar mig. finns ingen jag vågar prata med om detta. Det är ett "promblem" jag gärna skjuter under stolen eller undviker att snacka om.
Men i samma andan som ensamheten kryper mig närmare inpå så kryper allt annat upp ur sina gömman oxå.
Jag antar att de är den stora varningsklockan som ringer. Jag borde ta det på allvar och börja jobba med det som var udantryckt i flera år nu. Men som alltid känner jag mig icke redo. Men med närmare eftertanke kommer jag nog aldrig känna mig riktigt redo att ta djävulen i horna.
En sak i taget och det är väl bra att börja inse sanningen och börja här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar